Hon

En annan gång berättar hon om glasstatyn han har i vardagsrummet. Hur han liksom har råd att ha dålig smak och att det är en del av charmen. Hur killen från norrland börjar tjäna pengar och lägger det på strunt. Som tur är bor han inte på östermalm i alla fall, det hade varit för groteskt, för mycket nya pengar.
Och, nej det finns ingen anledning till att jag berättar detta. Ingen mer än att nu har hon och jag bytt plats på stegen och hon för första gången ler på riktigt.

Söndag men inte blodsöndag

Det fanns en tid då jag inte trodde det var möjligt. När cementen var hård och asfalten likaså, och kanske men bara kanske även det där som sitter i brösthöjd innanför tröjan men egentligen innanför pannbenet.
Nu vet jag att så inte är fallet och det inte beroende på bilder över hur folk förbarmar sig över koalor.
Du frågar inte längre om jag inte kan skriva längre, skriva längre brev alltså och berätta hur jag har det, bakom artighetsfraserna nu när jag är vuxen eller något liknande. Du som var vuxen redan då, då, då jag var allt annat än och det nog var det du gillade. Jag gillar dig fortfarande, du är den enda jag någonsin har, men klarar inte annat än artighetsfraser. Rädd att fasaden, den obrydda, ska brista. Sett utifrån är allting fine and dandy förutom på civilstatussidan och inuti är det inte heller långt ifrån. Jag undrar bara hur man ska tro på något när allt man någonsin trott på bara var ljug eller något som i alla fall liknar ljug. Put your money where your fucking mouth is liksom.

Värden

Ännu en dag på en restaurang och vi iakttar varje stackars steg servisen tar. Hur hon tar i tallrikar och tar ton. Andas inte riktigt ut fast det är söndag. Vi letar efter fel och ställen som har värme utomhus men hittar inget och jag funderar på att kräkas upp lunchen. Både på grund av den dåliga smaken och de lite för många kalorierna. Skulle aldrig tänkt på det om det var god smak. Sedan skiljs vi åt. De tafatta kramarnas mästare men desto innerligare menar vi det. Du ligger med någon ny och jag tänker mer och mer på gammalt. 10 % dricks är kutym.

Som om inte men ändå

Vi pratar om att dricka drinkar. Inte för att vi tröttnat på vinet men för att det liksom är roligt att se hur de blandar dem. Hur mycket de skakar på armarna när de skakar innehållet. Vin skakar man ju inte. Eller i alla fall inte på de ställena vi går till.
Men huvudet blir trött av drinkarna och orden sipprar ut i takt med att regnet inte regnar utan mer liknar tö. Du säger att det inte borde vara såhär svårt för sådana som oss när det verkar så jävla lätt för sådana som dom. Men just svårt är det inte i skrattet och inte tillsammans men när man försöker vara tillsammans med andra. Så trött på spelen som inte ska spelas mer än i smyg och på menlösa orden, uteblivna kramarna och låttexterna som är till för att tolkas. Inga hundvalpar i världen ersätter det.

och där, eller ditåt

Har liksom väntat på det. Vetat att snart men ändå tas man lite på sängen. Lite på sängen av de andras tårar som jag inte kan förhålla mig till. Hur deras ledsamhet blir ilska och skuld och annat kladdigt. Hur liksom rösterna pratar tystare och urskuldar sig själva. Hur jag ska försöka trösta pappa med rockmusik. Hur liksom namnet, familjeöverhuvudet, han den som inte tyckte att någon dög men ändå hade starkaste livsglädjen nu inte har livet längre. Hur det gick för fort ändå. Hur säger man det till andra utan att tappa rösten eller ansiktet? Man kanske inte ens behöver förklara för det är ingen som frågar. Ingen som vill veta var man köpt sin tröja eller hur man fick sitt namn fast att liksom historien upprepar sig i tider som dessa och man är stolt för namnet och vad det innebar. Hur inte han men hans föräldrar valde något annat än ondska. Hur man inte kände någon som borde stått en nära. Hur man bara kunde tala med artighetsfraser till sin egen familj. Hur sorgligt det känns. Eller hur?

Målbildad

Är varken litterär eller annat men spenderar helg i en drömmiljö på herrgård med mat och folk som både passar upp och ser in om vi säger så. Men det gör de ju inte för här pratar vi med små bokstävar och glömmer att ta bort det gamla nagellacket, målar bara på ett nytt lager men i fel färg.
Sedan skjuter vi låtsasduva och tar en middagslur innan det är dags för afternoon tea. Du säger att jag passar in i miljön och jag vet att det är en dröm. För på vägen hem har vi inga jakttaxar i bakluckan, inga pashmina-sjalar om halsen och oljerockar över oss för att hålla värmen i baksätet. Inget är som det skulle kunna vara, på vägen hem. På vägen hem från något helt annat. Med någon som inte alls passar in i miljön som kör, som har keps men inte en gubbkeps, som har skäggstubb men inte på det där charmiga sättet, som har nerbitna naglar och inte speciellt fina tankar om mig, sig själv eller resten av världen. Dessutom åker vi i en alldeles för gammal bmw men inte så gammal så att den kan kallas antik, eller vintage, eller klassiker eller vad fan man nu kallar fina bilar. Men snart är det vardag igen och då kan vi låtsas som ingenting.

...

Ibland börjar böcker med en beskrivning av rummet. Ibland så där mitt i handlingen med en mening. Vet bara inte vilken mening det skulle vara för du säger ingenting och hon har rest utomlands och kommer inte hem förrän det är för sent. Förrän känslan redan gått över. Kom inte och säg att det är mitt fel för allt jag kan är att gömma mig bakom klyschor och hennes oförmåga att få hundvalpar att lyda. Och kan inte börja en bok för ingen vet egentligen hur det slutar.

Att peka med hela handen

Känner lite av en sorts ny censur som jag innan helt och hållet sket i. Lite som att du/han/hon/alla får tror precis vad dem vill utan att jag blir berörd för de tror ju bara. Ingen vet och inte alls vad som är sant eller ens falskt. Men nu en ny sorts censur för liksom tänk om och lite för lite skitsamma. Men det är faktiskt skitsamma för hjärtat sitter till höger och illamåendet i halsen och smärtan längre ner. Brukar i och för sig gå över efter några dagar.

Att behöva höra någon säga det och rätt ut. För av tysta böcker blir det inga dagar och nätter av sådant som inte tål att upprepas.
Hon berättar om hennes natt, min och hennes har inget gemensamt mer än det lilla uns av ångest dagen efter. Vi är bäst dagen efter hon och jag. När vi får dela på bördan och den liksom blir hälften så tung. När vi får ta skratten och upp saker som fastnat i halsen. När inga stryptag blir en snara snarare än att riktiga hade varit. Och jag skiter fullständigt i etiketten och tänker tillbaka på när jag var rock n roll och i småstan. Lätt att inte vara det i stan stan. Lätt att vara till lags istället. Så jävla fail. Come on, come on, entertain me.

Kvinnor och sång utan vin

Har kanske kommit på vad problemet är eller i alla fall ett av dem. Den korta frisyren och helt andra blickar, lite mer öppna ögon och serien om San Fran. Men vem ska man ha följe med på den stigen nu när det känns som att jag flyttat in i en smalare värld fast själv blivit på gränsen till tjock.

Vi som inte är

Ska träffa en annan i veckan som heller inte är. Vad vet du. Det har ett prefix och slutar med material. Jag brukade få följa med på hennes tjejmiddagar fast att jag är dålig på att vara tjejig och inte kände någon av de andra tjejerna. Hon ville ändå alltid ha mig med, men en gång på fyllan sa hon att jag inte borde för att jag var för snygg och jag kände mig fulast i hela världen. Att det liksom förstörde deras stämning. Hon har i alla fall finare efternamn än mig. En bättre stamtavla men det kan ju ibland innebära att annat får lida. Jag ser barnsligt mycket upp till henne och detta blir inte en sådan där text som ni gillar för det är ett enformigt porträtt, inget hjärta och smärta och killar som hellre pratar om att ligga än att göra det. Sådana pratar vi också om, vi som inte är och kanske just därför.
Förhoppningsvis blir det bubbel i glasen och en känsla av tillhörighet, men det skulle kunna bli så mycket annat också.

höst igen.

Wish you were here har en av företagen vi jobbar med som slogan. Det är ju fint, eller nåt. Jag önskar nog inte att jag var där mer någon annanstans eller att någon annan var någon annanstans, kanske här. Om du liksom såg det jag inte ser och ingen annan längre heller. Vänner försöker peppa men nej. Ingen ljuger så bra som du och det är det enda jag någonsin lyssnat på.

I'm all of the soft words I once owned

Kalla det vad du vill, om man lägger till fan blir det nog en boktitel om jag inte minns fel men det gör jag oftast. Spelar upp helt andra scener i huvudet än de som egentligen var. Men glömmer, kan man kalla det det? Kan man kalla mig det eller vad fan du inte vill?
I en liten stad med nybakta scones, gamla lögner och för många ord dricker vi te din flickvän köpt och jag tänker att man kan ju faktiskt köpa allt.

Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars

Ska vi låtsas lite till? I alla fall en kvart eller så? Jag tänkte väl det och lite annat medan du sjunger med i låten på utestället och sedan när den nästan är slut liksom viskar till mig "Alors on danse". Jag ler lite, nästan ett fnitter och hatar att jag gör så. Hatar att det blir så, att det gör mig till den där lilla lilla när jag egentligen föraktar allt vad du står för och inte är det stilla.

bäst i slutet

Han hör så lite av det jag inte säger. Ingen poesi inget som ens liknar men ändå ord. Heja heja pretto, det vi undviker varje dag på jobbet, som vi tar som skällsord. På jobbet vill vi inte vara just det. I livet skiter jag i vilket för jag kommer ändå aldrig bli. Lyssnar på en Tiger utan i i och minns hur du inte gillade att jag brukade spela. Jag tror att ni kanske är vänner och blir lite paranoid eller det kanske inte är den riktiga medicinska formuleringen men ni förstår vad jag menar. Sa fel saker igen men har hört att det är viktigt att säga saker inte bara fnittra. Men sedan är jag inte sjutton längre och det märks.

i love the way you lie

Hon skriver det jag ville skriva om henne. Snor min idé jag vill sno från hennes liv. Överarmarna som är mina men i grunden hennes, de som alla undrar över hur de kan se ut som de gör (inte för att prata biologi men det är väl där man hamnar). Och jag sätter punkten utanför kommatecknet för det lärde jag mig för många år sedan men har glömt varför. Han lär ut sådant nu till tonårsflickor som vill komma innanför kavajen, jag är inte tonåring längre utan något annat. Bara puckot kvar om ni vill säga det så. Det är okej. Stekaren gav mig en flaska vin och sa trevlig helg. Luktsinnet gillar grand cru:n men smaksinnet tycker att det är för insmickrande. Kanske en fingervisning eller något helt annat.

not ready to make nice

Titlen, kanske har jag använt den förr, kanske inte. Tänker förutom att citera dem även citera Melissa Horn, även om hon verkar pretentiös gillar jag henne och liksom orden
"men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig" är ju the story of my life fast tvärtom.
Imorgon är en annan dag och då ska jag tydligen ha glömt de senaste året, alla nätter på barer, fester och söndagar med promenader, kaffe och fina ord. Fast vi har ändå deadline på jobbet imorgon så det är lugnt. Men ja, jag hade hoppats att vänskap var värt nåt även du inte fick hela paketet. Tydligen var jag just paket, och not ready to make nice, och nöja mig med pausunderhållningen. Säger inte att jag själv aldrig varit svin bara just detta. Och att hundvalpar, stearinljus, kladdkaka och te kan rädda det mesta. Det vet jag. Du vet inte, glömde fråga.

korthus, romaner, memoarer

Jag är kär i någon som inte finns och har hjärtklappning men inte på det där bra sättet utan det andra. Sittandes stilla i soffan med skenade hjärta på grund av skenande tankar om att kunna andas och kanske slappna av lite. De pratar om målbild och det enda jag kan se framför mig är väg 100 med henne som kör, sommardag och vi som sjunger med till p3. Kanske har vi en lagom solbränna och någon som väntar på oss där hemma och skickar oroliga sms med citat och annat. Kanske blir det så i sommar. Semester för första gången på flera år. Två veckors betald semester. Är jag vuxen nu? Så som du var då?

okej då

ja, vad ska man säga? Kalla det känslan i magen, kalla det minnen, kalla det undermedvetna som kommer upp till ytan eller bara träningsvärk nära hjärtmuskeln. I brösthöjd gör det ont. Inte i huvudet idag. Jag är rädd för dem som en gång var mina bästa vänner. Så var det sagt. Pinsamt men sant och rimmar inte alls, inte ens illa. Hur ska man egentligen förhålla sig till sig själv när allt går att prata sönder mellan skratt, leednden och klunkar hof, blickar över lugg under ögonbryn.

Stora frågan i lilla sportspegeln. Idag är det okej.

Ha det bra, hej!

Ser bra musik med nyfunnen vän som är samma lika både vad det gäller dialekt och annat. Tänker på honom. Som också är samma lika både vad det gäller dialekt och annat. Undrar lite men försöker tänka på annat. Hur rymmer man från annat än sig själv?

allas memoarer men inte mina

Nu skrivs det och jag får erbjudandet att läsa.
Han skriver om a-barn, om att vara född en söndag och att alltid prata lite för högt. Om ett varmt och kallt Malmö med pappor som alltid ställer upp men en mamma som svajjar. Han talar om rock och prinsesstårta i kombo med rödvin. Det var nog bara det. Att under ytan döljer sig om inte ett hav så i alla fall en insjö större än Vombsjön.

nu är nu men samma som då

Åkt mycket bil, tåg och flyg igen. Rest lite men bara inom landet och ramarna. Tankarna lät jag dock gå utanför. Så fort i Skåne och alltid du i tankarna då, där mellan Ängelholm och Lund och lite i Skanör. Du kommer aldrig tillbaka men ändå alltid där. Konstigt egentligen. Borta bra men hemma bäst. Vi tittade in i alla husen på påskafton. Höll handen och såg andras gemenskap. Somnade i bilar och vaknade på fel platser. Log åt konstnärer och de som tittade på. Jag vill inte att det ska sluta här. Det skulle ju bli så mycket mer.

Den solnedgången finns ingen annanstans.

måndag

Det är inte som det brukar men inte heller jätteovanligt. Du undrar om du får komma in och jag vill inget annat men måste nog ha dröjt lite med svaret för dina ögon blir lite hund. Det är fredag och jag var för trött för att gå ut. Ringde dig, för att slippa känna mig ensam. Slippa känna veckans som var sätta sina spår. För hur annars gör man än armar om midjan och kanske hals. Inte för att jag besvarar dina kyssar men ändå. Du har inte tröttnat på att tro att någon dag kanske jag säger att jag vill uppfostra en hundvalp med dig eller något annat lika illa.

Det är vinter också. För kallt att bara gå ut och ta en promenad. Kanske jag hade gått på den där festen om temperaturen visat annorlunda. Men nu gör den ju inte det. Du vill gärna berätta om din familj, ditt liv, dina planer och frågar om mina. Svaren blir inte vaga men innehållslösa.

Jag önskar att jag kunde älska någon som dig. Någon med din typ av ögon och kanske kroppsform. Mina vänner säger ibland ifrån. Jag vet inte om de kan kallas vänner. En annan sa att jag inte hade några riktiga. Det kan vara sant. Det är ingen som förstår mig. Att jag inte menar illa. Detta är inget jag bara säger för att verka/vilja vara emo. Jag tror faktiskt att det finns en sanning i det. Mer än bara ett korn.

En älskade mig för den jag var eller i alla fall min kropp.

vintern

det snöar och jag bimboskriker när det faller i drivor från taket och landar på någon annans huvud. Jag pulsar i snön och tänker att det är bra. Känner igen kylan och du också. Hur mycket du än låtsas om att du inte förstår känner du igen den. Men mig kommer du aldrig lära känna.

minnet

ibland minns jag saker jag inte vill, gärna med nittiotalsmusik i bakgrunden och rött vin i glaset som färgar tungan och tänder lila. Lyssnar på Lemarc precis som i somras i köket med alla hundra glas att putsa var kväll. Alltid Lemarc på ipoden, för det var den musik som spelades inne på toaletten för gästerna, även i köket efter service. Kanske med läsk i ett glas bredvid för sockerkicken skulle sätta in. Låtsasbränsle för kroppen efter 12 h pass utan att sitta ner en endaste gång. 5 kilo mindre och ryggraden stack ut. Kan inte hjälpa att jag på något sätt gillade det. Gillade att kroppen liksom körde helt slut men ändå inte, att ryggraden var något som syntes. Fysiskt jobb är bra för själen för den får inte utrymme då. Och nej, det var inte alls det jag tänkt skriva. Inte det jag inte vill minnas.

ge mig inatt och jag ska visa dig...

.. inget om stjärnor månar eller skymningsljud och ljus. Ingen folkhögskoleromantik bara sanning och lite fejk. För nu vet jag hur, var och kanske när. Du har färgat håret, jag behöver inte. Lyssnar på Timo. Peppar på våren och alla knutna nävar i luften.

Nu är orden du sa sanna. Jag äter jordnötssmör till frukost.

What you say?

Den eviga frågan utan frågetecken mer utropstecken. Kanske mer ett påstående än en undran. När kommer du att tröttna!? När du kommer att tröttna har jag inte visat en endaste känsla, inte mer hud än en urringning och du tycker att du borde få mer. Att du är värd mer. Inte för att det handlar om värde. Att det är finare att ge än att ta. Mer föreställningar om hur det ska eller brukar vara. Inte sådana föreställningar jag ger utan att stå på en scen. Inget man klappar händerna efter. Inget man håller händerna efter heller. Vi kommer aldrig så långt. Och du, du tröttnar på det platoniska. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det med hjärtat i behåll och hedern någon annanstans.

något gammalt, inte blått

Vem är du? Jag minns att jag glömde fråga. Att jag liksom var så inne i allt, i dig och mig tillsammans att jag glömde fråga vem du var. Brukar du bli full i ensamhet? Ibland blir jag det, men inte så ofta nu längre. Jag blir aldrig full bland folk. Det vet jag att du blev, fast inte så ofta. En gång kom du hem till mig och sa att du kanske behövde kräkas. Då sa jag att du fick gå igen. Du kom tillbaka dagen efter med kanelbullar och cola. Vi såg på skräckfilm mitt på dagen och låg snabbt i soffan innan filmen var slut. Michelle Pfeiffer var en av huvudrollerna. Många filmer jag såg med dig var hon med i. Hon är inte alls lik mig. Jag ser mer ut som Winona Ryder eller kanske Audrey Tatou eller någon sådan. Inte som Michelle i alla fall.