ja, vad ska man säga? Kalla det känslan i magen, kalla det minnen, kalla det undermedvetna som kommer upp till ytan eller bara träningsvärk nära hjärtmuskeln. I brösthöjd gör det ont. Inte i huvudet idag. Jag är rädd för dem som en gång var mina bästa vänner. Så var det sagt. Pinsamt men sant och rimmar inte alls, inte ens illa. Hur ska man egentligen förhålla sig till sig själv när allt går att prata sönder mellan skratt, leednden och klunkar hof, blickar över lugg under ögonbryn.
Stora frågan i lilla sportspegeln. Idag är det okej.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar