inte sacrifice, något annat

De pratas mycket om att vara offer och det pratas bra. Att man kan vara det utan att se sig om "ett offer". Skäms när man kämpat så för att verka vara allt annat än just det, på det sättet tagit på mig skulden, att jag tillåtit mig själv vara ett offer. Bad inte om att bli behandlad så, när jag bett om det har det sett helt annorlunda ut och inte gjort ont efteråt, inte det minsta.
Jag bad inte om det, gjorde inte det. Jag bad inte heller om före detta kollegas dåligt dolda illa beteende, jag bad inte heller om att alla andra skulle se det men släta över det och i smyg eller öppet tänka att jag var "känslig" och inte ta borde ta det så personligt. Inte borde bry mig om hatet. Jag bad inte om det. Och jag ber inte om att det här borde vara mer litterärt och mindre sant för just nu är det ett nytt år och tankarna på det gamla har knackat på. Tankarna på hur han fick för sig att behandla mig sådär fast jag borde insett att det inte alls handlade om mig, att jag aldrig var inblandad i det där utan bara han och hans inte helt hundra sätt att tänka och agera eller inte agera. Hur motsatta ord och handlingar sätter spår hos andra, att han bara inte valde att tänka på det just då även om han kunde tänka på det, ofta och länge i sin yrkesutövning. Att det då gör det hela så mycket svårare att svälja. Att det gör allt så mycket svårare att svälja, och nej, jag gör mig inte till offer, till att älta, men faktiskt, det har satt sina spår och det kommer man liksom inte ifrån fast kämparglöda, bra utbildning, uppfostran och matvanor samt kommer från ett kärleksfullt hem. Att lägga hjärtat i någons hand som hanterar det på värsta sätt sätter spår. För det är jag ett offer, men inte mindre värd. Och jag bad inte om det. Inget i mina ögon gjorde det. Men likväl tar jag ansvaret. Ler ändå för jag är så jävla väluppfostrad och skulle aldrig få för mig att visa en spricka i en fasad eller liknande liknelse. Det gör dock inte det hela mindre fel.