Att peka med hela handen

Känner lite av en sorts ny censur som jag innan helt och hållet sket i. Lite som att du/han/hon/alla får tror precis vad dem vill utan att jag blir berörd för de tror ju bara. Ingen vet och inte alls vad som är sant eller ens falskt. Men nu en ny sorts censur för liksom tänk om och lite för lite skitsamma. Men det är faktiskt skitsamma för hjärtat sitter till höger och illamåendet i halsen och smärtan längre ner. Brukar i och för sig gå över efter några dagar.

Att behöva höra någon säga det och rätt ut. För av tysta böcker blir det inga dagar och nätter av sådant som inte tål att upprepas.
Hon berättar om hennes natt, min och hennes har inget gemensamt mer än det lilla uns av ångest dagen efter. Vi är bäst dagen efter hon och jag. När vi får dela på bördan och den liksom blir hälften så tung. När vi får ta skratten och upp saker som fastnat i halsen. När inga stryptag blir en snara snarare än att riktiga hade varit. Och jag skiter fullständigt i etiketten och tänker tillbaka på när jag var rock n roll och i småstan. Lätt att inte vara det i stan stan. Lätt att vara till lags istället. Så jävla fail. Come on, come on, entertain me.

Kvinnor och sång utan vin

Har kanske kommit på vad problemet är eller i alla fall ett av dem. Den korta frisyren och helt andra blickar, lite mer öppna ögon och serien om San Fran. Men vem ska man ha följe med på den stigen nu när det känns som att jag flyttat in i en smalare värld fast själv blivit på gränsen till tjock.

Vi som inte är

Ska träffa en annan i veckan som heller inte är. Vad vet du. Det har ett prefix och slutar med material. Jag brukade få följa med på hennes tjejmiddagar fast att jag är dålig på att vara tjejig och inte kände någon av de andra tjejerna. Hon ville ändå alltid ha mig med, men en gång på fyllan sa hon att jag inte borde för att jag var för snygg och jag kände mig fulast i hela världen. Att det liksom förstörde deras stämning. Hon har i alla fall finare efternamn än mig. En bättre stamtavla men det kan ju ibland innebära att annat får lida. Jag ser barnsligt mycket upp till henne och detta blir inte en sådan där text som ni gillar för det är ett enformigt porträtt, inget hjärta och smärta och killar som hellre pratar om att ligga än att göra det. Sådana pratar vi också om, vi som inte är och kanske just därför.
Förhoppningsvis blir det bubbel i glasen och en känsla av tillhörighet, men det skulle kunna bli så mycket annat också.

höst igen.

Wish you were here har en av företagen vi jobbar med som slogan. Det är ju fint, eller nåt. Jag önskar nog inte att jag var där mer någon annanstans eller att någon annan var någon annanstans, kanske här. Om du liksom såg det jag inte ser och ingen annan längre heller. Vänner försöker peppa men nej. Ingen ljuger så bra som du och det är det enda jag någonsin lyssnat på.

I'm all of the soft words I once owned

Kalla det vad du vill, om man lägger till fan blir det nog en boktitel om jag inte minns fel men det gör jag oftast. Spelar upp helt andra scener i huvudet än de som egentligen var. Men glömmer, kan man kalla det det? Kan man kalla mig det eller vad fan du inte vill?
I en liten stad med nybakta scones, gamla lögner och för många ord dricker vi te din flickvän köpt och jag tänker att man kan ju faktiskt köpa allt.

Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars

Ska vi låtsas lite till? I alla fall en kvart eller så? Jag tänkte väl det och lite annat medan du sjunger med i låten på utestället och sedan när den nästan är slut liksom viskar till mig "Alors on danse". Jag ler lite, nästan ett fnitter och hatar att jag gör så. Hatar att det blir så, att det gör mig till den där lilla lilla när jag egentligen föraktar allt vad du står för och inte är det stilla.