Det fanns en tid då jag inte trodde det var möjligt. När cementen var hård och asfalten likaså, och kanske men bara kanske även det där som sitter i brösthöjd innanför tröjan men egentligen innanför pannbenet.
Nu vet jag att så inte är fallet och det inte beroende på bilder över hur folk förbarmar sig över koalor.
Du frågar inte längre om jag inte kan skriva längre, skriva längre brev alltså och berätta hur jag har det, bakom artighetsfraserna nu när jag är vuxen eller något liknande. Du som var vuxen redan då, då, då jag var allt annat än och det nog var det du gillade. Jag gillar dig fortfarande, du är den enda jag någonsin har, men klarar inte annat än artighetsfraser. Rädd att fasaden, den obrydda, ska brista. Sett utifrån är allting fine and dandy förutom på civilstatussidan och inuti är det inte heller långt ifrån. Jag undrar bara hur man ska tro på något när allt man någonsin trott på bara var ljug eller något som i alla fall liknar ljug. Put your money where your fucking mouth is liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar