tisdag, augusti 24, 2010
bäst i slutet
Han hör så lite av det jag inte säger. Ingen poesi inget som ens liknar men ändå ord. Heja heja pretto, det vi undviker varje dag på jobbet, som vi tar som skällsord. På jobbet vill vi inte vara just det. I livet skiter jag i vilket för jag kommer ändå aldrig bli. Lyssnar på en Tiger utan i i och minns hur du inte gillade att jag brukade spela. Jag tror att ni kanske är vänner och blir lite paranoid eller det kanske inte är den riktiga medicinska formuleringen men ni förstår vad jag menar. Sa fel saker igen men har hört att det är viktigt att säga saker inte bara fnittra. Men sedan är jag inte sjutton längre och det märks.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar