Låten om en gloria

Hjälplösheten, inte min utan hans när jag liksom är allt annat än perfekt och han säger att det inte gör något men ändå frågar om det är hans fel. Om liksom blommor inte blommor, tulpaner inte slår ut och solen står alldeles stilla? Jag vet att det inte är så.
Att skorna som klämmer men bara på lilltån och spelet jag inte erkänner att jag spelar. För allting är en act men inte en akt liksom. Hur mycket vin som än dricks och sånger som inte sjungs med i så spelar jag spelet eller kalla det pjäsen. Spelar så bra att jag tror det själv, eller iaf hoppas att jag ska. Det är där scenskräcken kommer in för allt blir bara en ständigt repeterad scen och han vill sitta längst ut på raden.

i någon annans sång

Vi sitter på balkongen i ett varmare land och sjunger vaggvisor, vemodsvisor, gamla svenska sånger med vackra melodier och intonationer men med något mer under ytan. Försöker oss på stämsång men misslyckas och det är nog däri liknelsen ligger. Vi pratar också om hjärtat, hur det slår rent fysiskt men att det nog inte är det man kommer att dö av. Att annat kommer komma i mellan. Lite så som livet gör och våra solbrända näsor och ryggar visar att vi gapar efter för mycket och för snabbt, kanske samtalstonen också, nivån på berusningen. Jag glömmer inte att svara i telefonen. Inte som han glömde.

...
Vi ligger i sängen och det är mörkt så han kan inte se och jag aktar mig noga för att andas besvärat. Så där som jag gör när jag vill ha uppmärksamhet. Har slutat med blicken men andningen är kvar, används vid behov. Byter lakan varje kväll och lyssnar på ord som hörs. Tänker att så länge jag byter lakan varje kväll, kommer han och därför tillbaka.

He war

Folk eller kalla dem fä på arbetsplats tittar ner i urringning och kommenterar. Men kanske smällen man får ta som yngst och det där andra, tänker stilla att synden straffar sig och att inga sådana saker biter på mig eller min mamma och det borde han förstå men han verkar inte förstå mycket. Trist eller kalla det old school härskarteknik som inte ens utförs med finess. Men det var inte det som höll mig vaken förra natten utan andra armar och blickar som inte passar in i formar eller scheman men. Det slutar nog där med ett men och med ett frågetecken för är så himla trött på tajta kostymer och punkter vid det här laget.

inte sacrifice, något annat

De pratas mycket om att vara offer och det pratas bra. Att man kan vara det utan att se sig om "ett offer". Skäms när man kämpat så för att verka vara allt annat än just det, på det sättet tagit på mig skulden, att jag tillåtit mig själv vara ett offer. Bad inte om att bli behandlad så, när jag bett om det har det sett helt annorlunda ut och inte gjort ont efteråt, inte det minsta.
Jag bad inte om det, gjorde inte det. Jag bad inte heller om före detta kollegas dåligt dolda illa beteende, jag bad inte heller om att alla andra skulle se det men släta över det och i smyg eller öppet tänka att jag var "känslig" och inte ta borde ta det så personligt. Inte borde bry mig om hatet. Jag bad inte om det. Och jag ber inte om att det här borde vara mer litterärt och mindre sant för just nu är det ett nytt år och tankarna på det gamla har knackat på. Tankarna på hur han fick för sig att behandla mig sådär fast jag borde insett att det inte alls handlade om mig, att jag aldrig var inblandad i det där utan bara han och hans inte helt hundra sätt att tänka och agera eller inte agera. Hur motsatta ord och handlingar sätter spår hos andra, att han bara inte valde att tänka på det just då även om han kunde tänka på det, ofta och länge i sin yrkesutövning. Att det då gör det hela så mycket svårare att svälja. Att det gör allt så mycket svårare att svälja, och nej, jag gör mig inte till offer, till att älta, men faktiskt, det har satt sina spår och det kommer man liksom inte ifrån fast kämparglöda, bra utbildning, uppfostran och matvanor samt kommer från ett kärleksfullt hem. Att lägga hjärtat i någons hand som hanterar det på värsta sätt sätter spår. För det är jag ett offer, men inte mindre värd. Och jag bad inte om det. Inget i mina ögon gjorde det. Men likväl tar jag ansvaret. Ler ändå för jag är så jävla väluppfostrad och skulle aldrig få för mig att visa en spricka i en fasad eller liknande liknelse. Det gör dock inte det hela mindre fel.