Som om inte men ändå

Vi pratar om att dricka drinkar. Inte för att vi tröttnat på vinet men för att det liksom är roligt att se hur de blandar dem. Hur mycket de skakar på armarna när de skakar innehållet. Vin skakar man ju inte. Eller i alla fall inte på de ställena vi går till.
Men huvudet blir trött av drinkarna och orden sipprar ut i takt med att regnet inte regnar utan mer liknar tö. Du säger att det inte borde vara såhär svårt för sådana som oss när det verkar så jävla lätt för sådana som dom. Men just svårt är det inte i skrattet och inte tillsammans men när man försöker vara tillsammans med andra. Så trött på spelen som inte ska spelas mer än i smyg och på menlösa orden, uteblivna kramarna och låttexterna som är till för att tolkas. Inga hundvalpar i världen ersätter det.

och där, eller ditåt

Har liksom väntat på det. Vetat att snart men ändå tas man lite på sängen. Lite på sängen av de andras tårar som jag inte kan förhålla mig till. Hur deras ledsamhet blir ilska och skuld och annat kladdigt. Hur liksom rösterna pratar tystare och urskuldar sig själva. Hur jag ska försöka trösta pappa med rockmusik. Hur liksom namnet, familjeöverhuvudet, han den som inte tyckte att någon dög men ändå hade starkaste livsglädjen nu inte har livet längre. Hur det gick för fort ändå. Hur säger man det till andra utan att tappa rösten eller ansiktet? Man kanske inte ens behöver förklara för det är ingen som frågar. Ingen som vill veta var man köpt sin tröja eller hur man fick sitt namn fast att liksom historien upprepar sig i tider som dessa och man är stolt för namnet och vad det innebar. Hur inte han men hans föräldrar valde något annat än ondska. Hur man inte kände någon som borde stått en nära. Hur man bara kunde tala med artighetsfraser till sin egen familj. Hur sorgligt det känns. Eller hur?

Målbildad

Är varken litterär eller annat men spenderar helg i en drömmiljö på herrgård med mat och folk som både passar upp och ser in om vi säger så. Men det gör de ju inte för här pratar vi med små bokstävar och glömmer att ta bort det gamla nagellacket, målar bara på ett nytt lager men i fel färg.
Sedan skjuter vi låtsasduva och tar en middagslur innan det är dags för afternoon tea. Du säger att jag passar in i miljön och jag vet att det är en dröm. För på vägen hem har vi inga jakttaxar i bakluckan, inga pashmina-sjalar om halsen och oljerockar över oss för att hålla värmen i baksätet. Inget är som det skulle kunna vara, på vägen hem. På vägen hem från något helt annat. Med någon som inte alls passar in i miljön som kör, som har keps men inte en gubbkeps, som har skäggstubb men inte på det där charmiga sättet, som har nerbitna naglar och inte speciellt fina tankar om mig, sig själv eller resten av världen. Dessutom åker vi i en alldeles för gammal bmw men inte så gammal så att den kan kallas antik, eller vintage, eller klassiker eller vad fan man nu kallar fina bilar. Men snart är det vardag igen och då kan vi låtsas som ingenting.

...

Ibland börjar böcker med en beskrivning av rummet. Ibland så där mitt i handlingen med en mening. Vet bara inte vilken mening det skulle vara för du säger ingenting och hon har rest utomlands och kommer inte hem förrän det är för sent. Förrän känslan redan gått över. Kom inte och säg att det är mitt fel för allt jag kan är att gömma mig bakom klyschor och hennes oförmåga att få hundvalpar att lyda. Och kan inte börja en bok för ingen vet egentligen hur det slutar.