måndag

Det är inte som det brukar men inte heller jätteovanligt. Du undrar om du får komma in och jag vill inget annat men måste nog ha dröjt lite med svaret för dina ögon blir lite hund. Det är fredag och jag var för trött för att gå ut. Ringde dig, för att slippa känna mig ensam. Slippa känna veckans som var sätta sina spår. För hur annars gör man än armar om midjan och kanske hals. Inte för att jag besvarar dina kyssar men ändå. Du har inte tröttnat på att tro att någon dag kanske jag säger att jag vill uppfostra en hundvalp med dig eller något annat lika illa.

Det är vinter också. För kallt att bara gå ut och ta en promenad. Kanske jag hade gått på den där festen om temperaturen visat annorlunda. Men nu gör den ju inte det. Du vill gärna berätta om din familj, ditt liv, dina planer och frågar om mina. Svaren blir inte vaga men innehållslösa.

Jag önskar att jag kunde älska någon som dig. Någon med din typ av ögon och kanske kroppsform. Mina vänner säger ibland ifrån. Jag vet inte om de kan kallas vänner. En annan sa att jag inte hade några riktiga. Det kan vara sant. Det är ingen som förstår mig. Att jag inte menar illa. Detta är inget jag bara säger för att verka/vilja vara emo. Jag tror faktiskt att det finns en sanning i det. Mer än bara ett korn.

En älskade mig för den jag var eller i alla fall min kropp.