och där, eller ditåt

Har liksom väntat på det. Vetat att snart men ändå tas man lite på sängen. Lite på sängen av de andras tårar som jag inte kan förhålla mig till. Hur deras ledsamhet blir ilska och skuld och annat kladdigt. Hur liksom rösterna pratar tystare och urskuldar sig själva. Hur jag ska försöka trösta pappa med rockmusik. Hur liksom namnet, familjeöverhuvudet, han den som inte tyckte att någon dög men ändå hade starkaste livsglädjen nu inte har livet längre. Hur det gick för fort ändå. Hur säger man det till andra utan att tappa rösten eller ansiktet? Man kanske inte ens behöver förklara för det är ingen som frågar. Ingen som vill veta var man köpt sin tröja eller hur man fick sitt namn fast att liksom historien upprepar sig i tider som dessa och man är stolt för namnet och vad det innebar. Hur inte han men hans föräldrar valde något annat än ondska. Hur man inte kände någon som borde stått en nära. Hur man bara kunde tala med artighetsfraser till sin egen familj. Hur sorgligt det känns. Eller hur?