okej då

ja, vad ska man säga? Kalla det känslan i magen, kalla det minnen, kalla det undermedvetna som kommer upp till ytan eller bara träningsvärk nära hjärtmuskeln. I brösthöjd gör det ont. Inte i huvudet idag. Jag är rädd för dem som en gång var mina bästa vänner. Så var det sagt. Pinsamt men sant och rimmar inte alls, inte ens illa. Hur ska man egentligen förhålla sig till sig själv när allt går att prata sönder mellan skratt, leednden och klunkar hof, blickar över lugg under ögonbryn.

Stora frågan i lilla sportspegeln. Idag är det okej.

Ha det bra, hej!

Ser bra musik med nyfunnen vän som är samma lika både vad det gäller dialekt och annat. Tänker på honom. Som också är samma lika både vad det gäller dialekt och annat. Undrar lite men försöker tänka på annat. Hur rymmer man från annat än sig själv?

allas memoarer men inte mina

Nu skrivs det och jag får erbjudandet att läsa.
Han skriver om a-barn, om att vara född en söndag och att alltid prata lite för högt. Om ett varmt och kallt Malmö med pappor som alltid ställer upp men en mamma som svajjar. Han talar om rock och prinsesstårta i kombo med rödvin. Det var nog bara det. Att under ytan döljer sig om inte ett hav så i alla fall en insjö större än Vombsjön.

nu är nu men samma som då

Åkt mycket bil, tåg och flyg igen. Rest lite men bara inom landet och ramarna. Tankarna lät jag dock gå utanför. Så fort i Skåne och alltid du i tankarna då, där mellan Ängelholm och Lund och lite i Skanör. Du kommer aldrig tillbaka men ändå alltid där. Konstigt egentligen. Borta bra men hemma bäst. Vi tittade in i alla husen på påskafton. Höll handen och såg andras gemenskap. Somnade i bilar och vaknade på fel platser. Log åt konstnärer och de som tittade på. Jag vill inte att det ska sluta här. Det skulle ju bli så mycket mer.

Den solnedgången finns ingen annanstans.