Hjälplösheten, inte min utan hans när jag liksom är allt annat än perfekt och han säger att det inte gör något men ändå frågar om det är hans fel. Om liksom blommor inte blommor, tulpaner inte slår ut och solen står alldeles stilla? Jag vet att det inte är så.
Att skorna som klämmer men bara på lilltån och spelet jag inte erkänner att jag spelar. För allting är en act men inte en akt liksom. Hur mycket vin som än dricks och sånger som inte sjungs med i så spelar jag spelet eller kalla det pjäsen. Spelar så bra att jag tror det själv, eller iaf hoppas att jag ska. Det är där scenskräcken kommer in för allt blir bara en ständigt repeterad scen och han vill sitta längst ut på raden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar