Vi sitter på balkongen i ett varmare land och sjunger vaggvisor, vemodsvisor, gamla svenska sånger med vackra melodier och intonationer men med något mer under ytan. Försöker oss på stämsång men misslyckas och det är nog däri liknelsen ligger. Vi pratar också om hjärtat, hur det slår rent fysiskt men att det nog inte är det man kommer att dö av. Att annat kommer komma i mellan. Lite så som livet gör och våra solbrända näsor och ryggar visar att vi gapar efter för mycket och för snabbt, kanske samtalstonen också, nivån på berusningen. Jag glömmer inte att svara i telefonen. Inte som han glömde.
...
Vi ligger i sängen och det är mörkt så han kan inte se och jag aktar mig noga för att andas besvärat. Så där som jag gör när jag vill ha uppmärksamhet. Har slutat med blicken men andningen är kvar, används vid behov. Byter lakan varje kväll och lyssnar på ord som hörs. Tänker att så länge jag byter lakan varje kväll, kommer han och därför tillbaka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar