något fult

Jo, men visst händer det saker och fötterna tog mig 6 h i staden idag. Med trevligt sällskap, vi gick både runt, framåt men aldrig bakåt mer än i tal. Lyssnar på Britney-cover, sjunger med och önskar bortåt inte framåt. Han frågar varje dag vad jag gillar, vad jag vill, vad jag tycker om och brinner för. Har aldrig något bra svar, eller svar alls egentligen. Han säger att det är väl detta jag vill göra? Detta jag alltid pratat om att jag vill? Skulle jag bara vara bortskämd? Är det det det har kokat ner till? I sådana fall ställer jag mig i skamvrån illa kvickt och hoppas att ingen annan tittar. (Hans blick har alltid sett igenom ändå. Enda sedan fyllegräl och jag anklagat honom för att bara vara pappas pengar. Vi grälar syskonlikt och jag hoppas att ingen ser hur jag hatar att det är så.)

En annan vill så jävla väl att jag kvävs i vartannat andetag och vem har bestämt att känslor ska vara svårt och att göra illa så jävla lätt. Förlåt. En dag, kanske snart, kommer jag att kunna ge en kram utan ironi och mena det utan livrädsla och annat skit.