Ha det bra, hej!

Ser bra musik med nyfunnen vän som är samma lika både vad det gäller dialekt och annat. Tänker på honom. Som också är samma lika både vad det gäller dialekt och annat. Undrar lite men försöker tänka på annat. Hur rymmer man från annat än sig själv?

allas memoarer men inte mina

Nu skrivs det och jag får erbjudandet att läsa.
Han skriver om a-barn, om att vara född en söndag och att alltid prata lite för högt. Om ett varmt och kallt Malmö med pappor som alltid ställer upp men en mamma som svajjar. Han talar om rock och prinsesstårta i kombo med rödvin. Det var nog bara det. Att under ytan döljer sig om inte ett hav så i alla fall en insjö större än Vombsjön.

nu är nu men samma som då

Åkt mycket bil, tåg och flyg igen. Rest lite men bara inom landet och ramarna. Tankarna lät jag dock gå utanför. Så fort i Skåne och alltid du i tankarna då, där mellan Ängelholm och Lund och lite i Skanör. Du kommer aldrig tillbaka men ändå alltid där. Konstigt egentligen. Borta bra men hemma bäst. Vi tittade in i alla husen på påskafton. Höll handen och såg andras gemenskap. Somnade i bilar och vaknade på fel platser. Log åt konstnärer och de som tittade på. Jag vill inte att det ska sluta här. Det skulle ju bli så mycket mer.

Den solnedgången finns ingen annanstans.

måndag

Det är inte som det brukar men inte heller jätteovanligt. Du undrar om du får komma in och jag vill inget annat men måste nog ha dröjt lite med svaret för dina ögon blir lite hund. Det är fredag och jag var för trött för att gå ut. Ringde dig, för att slippa känna mig ensam. Slippa känna veckans som var sätta sina spår. För hur annars gör man än armar om midjan och kanske hals. Inte för att jag besvarar dina kyssar men ändå. Du har inte tröttnat på att tro att någon dag kanske jag säger att jag vill uppfostra en hundvalp med dig eller något annat lika illa.

Det är vinter också. För kallt att bara gå ut och ta en promenad. Kanske jag hade gått på den där festen om temperaturen visat annorlunda. Men nu gör den ju inte det. Du vill gärna berätta om din familj, ditt liv, dina planer och frågar om mina. Svaren blir inte vaga men innehållslösa.

Jag önskar att jag kunde älska någon som dig. Någon med din typ av ögon och kanske kroppsform. Mina vänner säger ibland ifrån. Jag vet inte om de kan kallas vänner. En annan sa att jag inte hade några riktiga. Det kan vara sant. Det är ingen som förstår mig. Att jag inte menar illa. Detta är inget jag bara säger för att verka/vilja vara emo. Jag tror faktiskt att det finns en sanning i det. Mer än bara ett korn.

En älskade mig för den jag var eller i alla fall min kropp.

vintern

det snöar och jag bimboskriker när det faller i drivor från taket och landar på någon annans huvud. Jag pulsar i snön och tänker att det är bra. Känner igen kylan och du också. Hur mycket du än låtsas om att du inte förstår känner du igen den. Men mig kommer du aldrig lära känna.

minnet

ibland minns jag saker jag inte vill, gärna med nittiotalsmusik i bakgrunden och rött vin i glaset som färgar tungan och tänder lila. Lyssnar på Lemarc precis som i somras i köket med alla hundra glas att putsa var kväll. Alltid Lemarc på ipoden, för det var den musik som spelades inne på toaletten för gästerna, även i köket efter service. Kanske med läsk i ett glas bredvid för sockerkicken skulle sätta in. Låtsasbränsle för kroppen efter 12 h pass utan att sitta ner en endaste gång. 5 kilo mindre och ryggraden stack ut. Kan inte hjälpa att jag på något sätt gillade det. Gillade att kroppen liksom körde helt slut men ändå inte, att ryggraden var något som syntes. Fysiskt jobb är bra för själen för den får inte utrymme då. Och nej, det var inte alls det jag tänkt skriva. Inte det jag inte vill minnas.

ge mig inatt och jag ska visa dig...

.. inget om stjärnor månar eller skymningsljud och ljus. Ingen folkhögskoleromantik bara sanning och lite fejk. För nu vet jag hur, var och kanske när. Du har färgat håret, jag behöver inte. Lyssnar på Timo. Peppar på våren och alla knutna nävar i luften.

Nu är orden du sa sanna. Jag äter jordnötssmör till frukost.

What you say?

Den eviga frågan utan frågetecken mer utropstecken. Kanske mer ett påstående än en undran. När kommer du att tröttna!? När du kommer att tröttna har jag inte visat en endaste känsla, inte mer hud än en urringning och du tycker att du borde få mer. Att du är värd mer. Inte för att det handlar om värde. Att det är finare att ge än att ta. Mer föreställningar om hur det ska eller brukar vara. Inte sådana föreställningar jag ger utan att stå på en scen. Inget man klappar händerna efter. Inget man håller händerna efter heller. Vi kommer aldrig så långt. Och du, du tröttnar på det platoniska. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det med hjärtat i behåll och hedern någon annanstans.

något gammalt, inte blått

Vem är du? Jag minns att jag glömde fråga. Att jag liksom var så inne i allt, i dig och mig tillsammans att jag glömde fråga vem du var. Brukar du bli full i ensamhet? Ibland blir jag det, men inte så ofta nu längre. Jag blir aldrig full bland folk. Det vet jag att du blev, fast inte så ofta. En gång kom du hem till mig och sa att du kanske behövde kräkas. Då sa jag att du fick gå igen. Du kom tillbaka dagen efter med kanelbullar och cola. Vi såg på skräckfilm mitt på dagen och låg snabbt i soffan innan filmen var slut. Michelle Pfeiffer var en av huvudrollerna. Många filmer jag såg med dig var hon med i. Hon är inte alls lik mig. Jag ser mer ut som Winona Ryder eller kanske Audrey Tatou eller någon sådan. Inte som Michelle i alla fall.

Politik

Ja du, eller ni eller vem som helst som säger något som betyder något. Vissa säger att man inte ska hamna i fällan eller kalla det facket. Att min idé om att skriva på det där projektet är liksom dömt redan fån början. Att den "kvinnliga erfarenheten" liksom är smutsig på något sätt, inte bara inte tillräckligt fin eller allmängiltig. Men vem ska annars berätta om henne om inte jag? Vem ska berätta om glansen i hennes ögon som aldrig släcktes trots konventioner, institutioner och brist på akademiska poäng? För så mycket är så likt idag även med stängda ögon och Mad Men på dvd. Så många små ord som man väljer att inte höra eller tolka, om man väljer att göra det gör det ont, eller i alla fall något som liknar känslan av ont. Jag blir arg. Man kallar mig bitch. För alla tjejer är tydligen horor enligt lillkillen på jobbet. Och storkillen håller med och säger inte emot. Ibland kan man tappa mer än hoppet och just nu hoppar jag över istället.

ingen himmel men iaf ett hörn

Och ja, någon där uppe måste ha sett mig. Dragit i några trådar. Tänkt att nu har hon tröttnat, nu rör vi lite i grytan även de små med lock.
Jag blir bara skrockfull men samtidigt ger det mig glittrande ögon och det kan ju inte vara fel. Jobbigt att göra folk besvikna dock. I morgon är en annan dag och ja, den kommer lägligt. För vardag kan inte vara som nu. Det förstod jag för länge sedan. Livet skulle väl levas utan att man ska ledas till döds, eller hur?

bort men ändå hem

Feber och för mycket tysk öl. Inte för att den är bättre än någon annan, möjligtvis lite beskare. Igår natt i dimman av feber hade jag något att säga/skriva men det är glömt nu. Vill bort men ändå hem, vem sa det? Eller är det en julpsalm. I år ska vi visst åka bort, tänka på något annat än skinkan och kanske lite mindre snaps och ångestfylla mitt på dagen. Jag gjorde hemmagjord för två år sedan, för jag fick för mig att det var en bra present till en skåpsalkis.

Kommer ändå inte att få ledigt från jobbet och hey, ska vi tävla nu igen? Jag vill inte vara med men står i kön som vanligt. När vänder vindarna och hur mycket mer ska jag trycka ner i halsen? Gott så?

under saker alltid

alltid den amerikanska rocken. alltid den amerikanska litteraturen, sången, dikten. Även om en viss sthlmare sätter ord på känslan eller känslan på orden men annars amerika. jag är som en liten wannabe collegestudent utan att röka maja, ha mittbena och för liten t-shirt. undra hur det skulle vara om jag åkte? men jag stannar till sommaren iaf. för jag har ju allt nu liksom och det skulle vara dumt att slänga bort eller bara glömma tills man kom hem igen. du ler åt mina tankar och tar ner mig på jorden. bakar en kaka till och säger något om kött på benen (pappa säger tjock, fast hatar när underviktig. jag som trodde gyllne medelväg.) ((gick ner i staterna)) så till sommaren. U S A

hela dan, varje dag

det där med vardag. hur gör man? hur lägger man kort på bordet och samtidigt ess i ärmen och trumf på hand liksom? sommar försent, vaknar försent och hinner knappt andas annat än jobb. ska det vara så? ser ledsna hundögon hos vuxna och glada hos hundar. ska nog skaffa linser själv.

blott en dag ett ögonblick gick i sönder

Snart håller vi nog handen. Det brukar gå åt det hållet efter skratt och blickar. Men vi håller inte kvar dem för länge. Det är inte tydligt än. Men jo, det kommer hända snart det där med händerna. Fötterna de går framåt.

något fult

Jo, men visst händer det saker och fötterna tog mig 6 h i staden idag. Med trevligt sällskap, vi gick både runt, framåt men aldrig bakåt mer än i tal. Lyssnar på Britney-cover, sjunger med och önskar bortåt inte framåt. Han frågar varje dag vad jag gillar, vad jag vill, vad jag tycker om och brinner för. Har aldrig något bra svar, eller svar alls egentligen. Han säger att det är väl detta jag vill göra? Detta jag alltid pratat om att jag vill? Skulle jag bara vara bortskämd? Är det det det har kokat ner till? I sådana fall ställer jag mig i skamvrån illa kvickt och hoppas att ingen annan tittar. (Hans blick har alltid sett igenom ändå. Enda sedan fyllegräl och jag anklagat honom för att bara vara pappas pengar. Vi grälar syskonlikt och jag hoppas att ingen ser hur jag hatar att det är så.)

En annan vill så jävla väl att jag kvävs i vartannat andetag och vem har bestämt att känslor ska vara svårt och att göra illa så jävla lätt. Förlåt. En dag, kanske snart, kommer jag att kunna ge en kram utan ironi och mena det utan livrädsla och annat skit.

Vill göra blandband men vet inte till vem

Mest av allt vill jag ha ett jobb där man slipper förminska sig själv. Mest av allt vill jag inte böja på huvudet utan sträcka på nacken. Mest av allt vill jag åka till något som skulle kunna kallas mitt eget hem. Men minst av allt skulle också kunna funka i alla fall ett tag till antar jag.

(Och ett leende här och där håller humöret uppe.)

Moder jords massivas bästa låt som jag inte kommer ihåg namnet på.

Drack för lite igår, äter för mycket chips idag och har telefonen vid örat. Folk pratar på bra och fint, så att det värmer. Säger att jag inte ska lyssna på det som kyler. Svårt men antagligen sant. Hur säger man till folk att de gör en illa? Hur säger man till vänner att de nog inte bör kallas det på grund av hur de beter sig?
Tänker att jag säger ingenting så har jag ingenting sagt och funderar på att emigrera.

och mamma sa när jag var ung.

Folk pratar så mycket dumheter och jag lyssnar alldeles för noga. Vill inte bli som hon. Vill inte att inte-viljan ska styra.
En råtta utan kontor just nu och alla säger ju att det är lågkonjunktur, räknade bara inte med att det skulle drabba mig och såhär. Lyssnar på all musik jag kommer åt, känner ömsom pepp, ömsom tår i ögon och vrår. Du skulle sett mig nu. Med nya solglasögon och drygaste blicken någonsin skådat men med lilla lilla innanför bröstet och ja, stora tankar i lilla berg- och dalbanan räknas inte, fast jag snodde det från bob hund. Du snodde annat.

nytt ställe att hänga på och annat

Skaffat en blogg till, som måste uppdateras och faktiskt handla mer om vin än om känslor och annat skräp. Antagligen kommer jag skräpa lite till här.
Den andra har inga litterära ambitioner. Att denna har det vill jag inte heller skriva under på. Nåväl. Låt smaka!
Livet och vinet!