Låten om en gloria

Hjälplösheten, inte min utan hans när jag liksom är allt annat än perfekt och han säger att det inte gör något men ändå frågar om det är hans fel. Om liksom blommor inte blommor, tulpaner inte slår ut och solen står alldeles stilla? Jag vet att det inte är så.
Att skorna som klämmer men bara på lilltån och spelet jag inte erkänner att jag spelar. För allting är en act men inte en akt liksom. Hur mycket vin som än dricks och sånger som inte sjungs med i så spelar jag spelet eller kalla det pjäsen. Spelar så bra att jag tror det själv, eller iaf hoppas att jag ska. Det är där scenskräcken kommer in för allt blir bara en ständigt repeterad scen och han vill sitta längst ut på raden.

i någon annans sång

Vi sitter på balkongen i ett varmare land och sjunger vaggvisor, vemodsvisor, gamla svenska sånger med vackra melodier och intonationer men med något mer under ytan. Försöker oss på stämsång men misslyckas och det är nog däri liknelsen ligger. Vi pratar också om hjärtat, hur det slår rent fysiskt men att det nog inte är det man kommer att dö av. Att annat kommer komma i mellan. Lite så som livet gör och våra solbrända näsor och ryggar visar att vi gapar efter för mycket och för snabbt, kanske samtalstonen också, nivån på berusningen. Jag glömmer inte att svara i telefonen. Inte som han glömde.

...
Vi ligger i sängen och det är mörkt så han kan inte se och jag aktar mig noga för att andas besvärat. Så där som jag gör när jag vill ha uppmärksamhet. Har slutat med blicken men andningen är kvar, används vid behov. Byter lakan varje kväll och lyssnar på ord som hörs. Tänker att så länge jag byter lakan varje kväll, kommer han och därför tillbaka.