Låten om en gloria

Hjälplösheten, inte min utan hans när jag liksom är allt annat än perfekt och han säger att det inte gör något men ändå frågar om det är hans fel. Om liksom blommor inte blommor, tulpaner inte slår ut och solen står alldeles stilla? Jag vet att det inte är så.
Att skorna som klämmer men bara på lilltån och spelet jag inte erkänner att jag spelar. För allting är en act men inte en akt liksom. Hur mycket vin som än dricks och sånger som inte sjungs med i så spelar jag spelet eller kalla det pjäsen. Spelar så bra att jag tror det själv, eller iaf hoppas att jag ska. Det är där scenskräcken kommer in för allt blir bara en ständigt repeterad scen och han vill sitta längst ut på raden.

i någon annans sång

Vi sitter på balkongen i ett varmare land och sjunger vaggvisor, vemodsvisor, gamla svenska sånger med vackra melodier och intonationer men med något mer under ytan. Försöker oss på stämsång men misslyckas och det är nog däri liknelsen ligger. Vi pratar också om hjärtat, hur det slår rent fysiskt men att det nog inte är det man kommer att dö av. Att annat kommer komma i mellan. Lite så som livet gör och våra solbrända näsor och ryggar visar att vi gapar efter för mycket och för snabbt, kanske samtalstonen också, nivån på berusningen. Jag glömmer inte att svara i telefonen. Inte som han glömde.

...
Vi ligger i sängen och det är mörkt så han kan inte se och jag aktar mig noga för att andas besvärat. Så där som jag gör när jag vill ha uppmärksamhet. Har slutat med blicken men andningen är kvar, används vid behov. Byter lakan varje kväll och lyssnar på ord som hörs. Tänker att så länge jag byter lakan varje kväll, kommer han och därför tillbaka.

He war

Folk eller kalla dem fä på arbetsplats tittar ner i urringning och kommenterar. Men kanske smällen man får ta som yngst och det där andra, tänker stilla att synden straffar sig och att inga sådana saker biter på mig eller min mamma och det borde han förstå men han verkar inte förstå mycket. Trist eller kalla det old school härskarteknik som inte ens utförs med finess. Men det var inte det som höll mig vaken förra natten utan andra armar och blickar som inte passar in i formar eller scheman men. Det slutar nog där med ett men och med ett frågetecken för är så himla trött på tajta kostymer och punkter vid det här laget.

inte sacrifice, något annat

De pratas mycket om att vara offer och det pratas bra. Att man kan vara det utan att se sig om "ett offer". Skäms när man kämpat så för att verka vara allt annat än just det, på det sättet tagit på mig skulden, att jag tillåtit mig själv vara ett offer. Bad inte om att bli behandlad så, när jag bett om det har det sett helt annorlunda ut och inte gjort ont efteråt, inte det minsta.
Jag bad inte om det, gjorde inte det. Jag bad inte heller om före detta kollegas dåligt dolda illa beteende, jag bad inte heller om att alla andra skulle se det men släta över det och i smyg eller öppet tänka att jag var "känslig" och inte ta borde ta det så personligt. Inte borde bry mig om hatet. Jag bad inte om det. Och jag ber inte om att det här borde vara mer litterärt och mindre sant för just nu är det ett nytt år och tankarna på det gamla har knackat på. Tankarna på hur han fick för sig att behandla mig sådär fast jag borde insett att det inte alls handlade om mig, att jag aldrig var inblandad i det där utan bara han och hans inte helt hundra sätt att tänka och agera eller inte agera. Hur motsatta ord och handlingar sätter spår hos andra, att han bara inte valde att tänka på det just då även om han kunde tänka på det, ofta och länge i sin yrkesutövning. Att det då gör det hela så mycket svårare att svälja. Att det gör allt så mycket svårare att svälja, och nej, jag gör mig inte till offer, till att älta, men faktiskt, det har satt sina spår och det kommer man liksom inte ifrån fast kämparglöda, bra utbildning, uppfostran och matvanor samt kommer från ett kärleksfullt hem. Att lägga hjärtat i någons hand som hanterar det på värsta sätt sätter spår. För det är jag ett offer, men inte mindre värd. Och jag bad inte om det. Inget i mina ögon gjorde det. Men likväl tar jag ansvaret. Ler ändå för jag är så jävla väluppfostrad och skulle aldrig få för mig att visa en spricka i en fasad eller liknande liknelse. Det gör dock inte det hela mindre fel.

Hon

En annan gång berättar hon om glasstatyn han har i vardagsrummet. Hur han liksom har råd att ha dålig smak och att det är en del av charmen. Hur killen från norrland börjar tjäna pengar och lägger det på strunt. Som tur är bor han inte på östermalm i alla fall, det hade varit för groteskt, för mycket nya pengar.
Och, nej det finns ingen anledning till att jag berättar detta. Ingen mer än att nu har hon och jag bytt plats på stegen och hon för första gången ler på riktigt.

Söndag men inte blodsöndag

Det fanns en tid då jag inte trodde det var möjligt. När cementen var hård och asfalten likaså, och kanske men bara kanske även det där som sitter i brösthöjd innanför tröjan men egentligen innanför pannbenet.
Nu vet jag att så inte är fallet och det inte beroende på bilder över hur folk förbarmar sig över koalor.
Du frågar inte längre om jag inte kan skriva längre, skriva längre brev alltså och berätta hur jag har det, bakom artighetsfraserna nu när jag är vuxen eller något liknande. Du som var vuxen redan då, då, då jag var allt annat än och det nog var det du gillade. Jag gillar dig fortfarande, du är den enda jag någonsin har, men klarar inte annat än artighetsfraser. Rädd att fasaden, den obrydda, ska brista. Sett utifrån är allting fine and dandy förutom på civilstatussidan och inuti är det inte heller långt ifrån. Jag undrar bara hur man ska tro på något när allt man någonsin trott på bara var ljug eller något som i alla fall liknar ljug. Put your money where your fucking mouth is liksom.

Värden

Ännu en dag på en restaurang och vi iakttar varje stackars steg servisen tar. Hur hon tar i tallrikar och tar ton. Andas inte riktigt ut fast det är söndag. Vi letar efter fel och ställen som har värme utomhus men hittar inget och jag funderar på att kräkas upp lunchen. Både på grund av den dåliga smaken och de lite för många kalorierna. Skulle aldrig tänkt på det om det var god smak. Sedan skiljs vi åt. De tafatta kramarnas mästare men desto innerligare menar vi det. Du ligger med någon ny och jag tänker mer och mer på gammalt. 10 % dricks är kutym.

Som om inte men ändå

Vi pratar om att dricka drinkar. Inte för att vi tröttnat på vinet men för att det liksom är roligt att se hur de blandar dem. Hur mycket de skakar på armarna när de skakar innehållet. Vin skakar man ju inte. Eller i alla fall inte på de ställena vi går till.
Men huvudet blir trött av drinkarna och orden sipprar ut i takt med att regnet inte regnar utan mer liknar tö. Du säger att det inte borde vara såhär svårt för sådana som oss när det verkar så jävla lätt för sådana som dom. Men just svårt är det inte i skrattet och inte tillsammans men när man försöker vara tillsammans med andra. Så trött på spelen som inte ska spelas mer än i smyg och på menlösa orden, uteblivna kramarna och låttexterna som är till för att tolkas. Inga hundvalpar i världen ersätter det.

och där, eller ditåt

Har liksom väntat på det. Vetat att snart men ändå tas man lite på sängen. Lite på sängen av de andras tårar som jag inte kan förhålla mig till. Hur deras ledsamhet blir ilska och skuld och annat kladdigt. Hur liksom rösterna pratar tystare och urskuldar sig själva. Hur jag ska försöka trösta pappa med rockmusik. Hur liksom namnet, familjeöverhuvudet, han den som inte tyckte att någon dög men ändå hade starkaste livsglädjen nu inte har livet längre. Hur det gick för fort ändå. Hur säger man det till andra utan att tappa rösten eller ansiktet? Man kanske inte ens behöver förklara för det är ingen som frågar. Ingen som vill veta var man köpt sin tröja eller hur man fick sitt namn fast att liksom historien upprepar sig i tider som dessa och man är stolt för namnet och vad det innebar. Hur inte han men hans föräldrar valde något annat än ondska. Hur man inte kände någon som borde stått en nära. Hur man bara kunde tala med artighetsfraser till sin egen familj. Hur sorgligt det känns. Eller hur?

Målbildad

Är varken litterär eller annat men spenderar helg i en drömmiljö på herrgård med mat och folk som både passar upp och ser in om vi säger så. Men det gör de ju inte för här pratar vi med små bokstävar och glömmer att ta bort det gamla nagellacket, målar bara på ett nytt lager men i fel färg.
Sedan skjuter vi låtsasduva och tar en middagslur innan det är dags för afternoon tea. Du säger att jag passar in i miljön och jag vet att det är en dröm. För på vägen hem har vi inga jakttaxar i bakluckan, inga pashmina-sjalar om halsen och oljerockar över oss för att hålla värmen i baksätet. Inget är som det skulle kunna vara, på vägen hem. På vägen hem från något helt annat. Med någon som inte alls passar in i miljön som kör, som har keps men inte en gubbkeps, som har skäggstubb men inte på det där charmiga sättet, som har nerbitna naglar och inte speciellt fina tankar om mig, sig själv eller resten av världen. Dessutom åker vi i en alldeles för gammal bmw men inte så gammal så att den kan kallas antik, eller vintage, eller klassiker eller vad fan man nu kallar fina bilar. Men snart är det vardag igen och då kan vi låtsas som ingenting.

...

Ibland börjar böcker med en beskrivning av rummet. Ibland så där mitt i handlingen med en mening. Vet bara inte vilken mening det skulle vara för du säger ingenting och hon har rest utomlands och kommer inte hem förrän det är för sent. Förrän känslan redan gått över. Kom inte och säg att det är mitt fel för allt jag kan är att gömma mig bakom klyschor och hennes oförmåga att få hundvalpar att lyda. Och kan inte börja en bok för ingen vet egentligen hur det slutar.

Att peka med hela handen

Känner lite av en sorts ny censur som jag innan helt och hållet sket i. Lite som att du/han/hon/alla får tror precis vad dem vill utan att jag blir berörd för de tror ju bara. Ingen vet och inte alls vad som är sant eller ens falskt. Men nu en ny sorts censur för liksom tänk om och lite för lite skitsamma. Men det är faktiskt skitsamma för hjärtat sitter till höger och illamåendet i halsen och smärtan längre ner. Brukar i och för sig gå över efter några dagar.

Att behöva höra någon säga det och rätt ut. För av tysta böcker blir det inga dagar och nätter av sådant som inte tål att upprepas.
Hon berättar om hennes natt, min och hennes har inget gemensamt mer än det lilla uns av ångest dagen efter. Vi är bäst dagen efter hon och jag. När vi får dela på bördan och den liksom blir hälften så tung. När vi får ta skratten och upp saker som fastnat i halsen. När inga stryptag blir en snara snarare än att riktiga hade varit. Och jag skiter fullständigt i etiketten och tänker tillbaka på när jag var rock n roll och i småstan. Lätt att inte vara det i stan stan. Lätt att vara till lags istället. Så jävla fail. Come on, come on, entertain me.

Kvinnor och sång utan vin

Har kanske kommit på vad problemet är eller i alla fall ett av dem. Den korta frisyren och helt andra blickar, lite mer öppna ögon och serien om San Fran. Men vem ska man ha följe med på den stigen nu när det känns som att jag flyttat in i en smalare värld fast själv blivit på gränsen till tjock.

Vi som inte är

Ska träffa en annan i veckan som heller inte är. Vad vet du. Det har ett prefix och slutar med material. Jag brukade få följa med på hennes tjejmiddagar fast att jag är dålig på att vara tjejig och inte kände någon av de andra tjejerna. Hon ville ändå alltid ha mig med, men en gång på fyllan sa hon att jag inte borde för att jag var för snygg och jag kände mig fulast i hela världen. Att det liksom förstörde deras stämning. Hon har i alla fall finare efternamn än mig. En bättre stamtavla men det kan ju ibland innebära att annat får lida. Jag ser barnsligt mycket upp till henne och detta blir inte en sådan där text som ni gillar för det är ett enformigt porträtt, inget hjärta och smärta och killar som hellre pratar om att ligga än att göra det. Sådana pratar vi också om, vi som inte är och kanske just därför.
Förhoppningsvis blir det bubbel i glasen och en känsla av tillhörighet, men det skulle kunna bli så mycket annat också.

höst igen.

Wish you were here har en av företagen vi jobbar med som slogan. Det är ju fint, eller nåt. Jag önskar nog inte att jag var där mer någon annanstans eller att någon annan var någon annanstans, kanske här. Om du liksom såg det jag inte ser och ingen annan längre heller. Vänner försöker peppa men nej. Ingen ljuger så bra som du och det är det enda jag någonsin lyssnat på.

I'm all of the soft words I once owned

Kalla det vad du vill, om man lägger till fan blir det nog en boktitel om jag inte minns fel men det gör jag oftast. Spelar upp helt andra scener i huvudet än de som egentligen var. Men glömmer, kan man kalla det det? Kan man kalla mig det eller vad fan du inte vill?
I en liten stad med nybakta scones, gamla lögner och för många ord dricker vi te din flickvän köpt och jag tänker att man kan ju faktiskt köpa allt.

Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars

Ska vi låtsas lite till? I alla fall en kvart eller så? Jag tänkte väl det och lite annat medan du sjunger med i låten på utestället och sedan när den nästan är slut liksom viskar till mig "Alors on danse". Jag ler lite, nästan ett fnitter och hatar att jag gör så. Hatar att det blir så, att det gör mig till den där lilla lilla när jag egentligen föraktar allt vad du står för och inte är det stilla.

bäst i slutet

Han hör så lite av det jag inte säger. Ingen poesi inget som ens liknar men ändå ord. Heja heja pretto, det vi undviker varje dag på jobbet, som vi tar som skällsord. På jobbet vill vi inte vara just det. I livet skiter jag i vilket för jag kommer ändå aldrig bli. Lyssnar på en Tiger utan i i och minns hur du inte gillade att jag brukade spela. Jag tror att ni kanske är vänner och blir lite paranoid eller det kanske inte är den riktiga medicinska formuleringen men ni förstår vad jag menar. Sa fel saker igen men har hört att det är viktigt att säga saker inte bara fnittra. Men sedan är jag inte sjutton längre och det märks.

i love the way you lie

Hon skriver det jag ville skriva om henne. Snor min idé jag vill sno från hennes liv. Överarmarna som är mina men i grunden hennes, de som alla undrar över hur de kan se ut som de gör (inte för att prata biologi men det är väl där man hamnar). Och jag sätter punkten utanför kommatecknet för det lärde jag mig för många år sedan men har glömt varför. Han lär ut sådant nu till tonårsflickor som vill komma innanför kavajen, jag är inte tonåring längre utan något annat. Bara puckot kvar om ni vill säga det så. Det är okej. Stekaren gav mig en flaska vin och sa trevlig helg. Luktsinnet gillar grand cru:n men smaksinnet tycker att det är för insmickrande. Kanske en fingervisning eller något helt annat.

not ready to make nice

Titlen, kanske har jag använt den förr, kanske inte. Tänker förutom att citera dem även citera Melissa Horn, även om hon verkar pretentiös gillar jag henne och liksom orden
"men du om nån borde förstå att man inte gör såhär mot mig" är ju the story of my life fast tvärtom.
Imorgon är en annan dag och då ska jag tydligen ha glömt de senaste året, alla nätter på barer, fester och söndagar med promenader, kaffe och fina ord. Fast vi har ändå deadline på jobbet imorgon så det är lugnt. Men ja, jag hade hoppats att vänskap var värt nåt även du inte fick hela paketet. Tydligen var jag just paket, och not ready to make nice, och nöja mig med pausunderhållningen. Säger inte att jag själv aldrig varit svin bara just detta. Och att hundvalpar, stearinljus, kladdkaka och te kan rädda det mesta. Det vet jag. Du vet inte, glömde fråga.